Memoarer & Biografier

<b>Journalistikonen Mats Olsson berättar finstämt om sitt liv - från bananlådorna i Malmö till den stora världen och miljontals läsare</b><br/><br/><i>JAG HÖLL MIN pappa i handen när han dog. </i><br/><br/><i>Jag höll min mamma i handen när hon dog. </i><br/><br/><i>Jag vet inte vad jag vill säga med det. </i><br/><br/><i>Att jag hade tur? </i><br/><br/><i>Kan man ha tur med döden? </i><br/><br/><i>Att jag tyckte om mina föräldrar?</i><br/><br/><i>Det är knappt jag vågar erkänna, för det är det mest förbjudna i den här sortens skriverier, den här sortens bekännelselitteratur. Man måste ha gått genom Hades på glödande kol för att få uttrycka sig, man ska helst ha lämnats bort, blivit misshandlad, blivit förväxlad på BB, förföljts av partners, blivit stucken med en vass pinne till frukost eller bitits av en hund med rabies för att det ska passa in i dagens norm. </i><br/><br/> <br/><br/>Så inleds Mats Olssons efterlängtade självbiografi Sluta aldrig skriv. Om en resa från en liten lägenhet vid Dalaplan i Malmö till New York. Från att jobba extra med att bära bananlådor och på mentalsjukhus till att bli en av Sveriges mest lästa journalister. En klassresa, absolut, men också ett slag för slumpen kontra den på förhand uttänkta röda linjen. <br/><br/>Som Mats själv skriver om frågan som förändrade hans liv, den om att flytta upp till Stockholm och jobba för Expressen: <br/><br/><i>Jag tänker inte be om ursäkt för att jag upprepar mig eftersom jag ... efter alla dessa år fortfarande är vad engelskan uttrycker så bra i ordet flabbergasted. </i><br/><br/><i>Fattar inte att jag vågade. Fattar inte. Det var som om jag följde ett utstakat spår, en snitslad bana och det var inte då utan i dag, i skrivande stund, som jag ställer mig frågan: hur fan vågade jag? Jag har inget bra svar på det. Inget dåligt heller. Inget alls, faktiskt. </i><br/><br/><i> </i><br/><br/><b>Om författaren: </b><br/><br/>MATS OLSSON (född 1949) skriver sedan många år om bland annat sport och musik för Expressen och fick Stora journalistpriset 2002. Han har skrivit flera böcker bland annat Zlatan Ibrahimovics <i>Jag är fotboll</i> (2018). Senast bokaktuell med <i>Rösten speglar själen</i> om Lasse Stefanz-ikonen Olle Jönsson. Han är född 1949 i Malmö och efter flera år i New York är han numera bosatt i Stockholm.

The Steps [Bok / Inbunden]

Så fort någon skriver om <i>Solstollarna</i> flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram <i>Toffelhjältarna</i> röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade. <br/><br/>Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant. <br/><br/>Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn. <br/><br/>Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ... <br/><br/>Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. <br/><br/>Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30. <br/><br/>Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato. <br/><br/>När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.<br/><br/>Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J'accuse!

Carola Häggkvist, en av Sveriges i särklass största stjärnor, berättar äntligen om livet i strålkastarnas sken, om uppväxten, männen som ville styra hennes karriär, om kärleken hon fann och miste, och barnet som förändrade allt. Hårdbevakad och omskriven tar hon nu tillbaka rätten till sitt liv och berättar med egna ord, och genom sina dagböcker, om triumfer och motgångar, om stunder av glädje och av sorg. Om passionen, drivet, tron - och livet bakom rampljuset.<br/><br/>I <em>Jag är Carola</em> får vi för första gången möta människan bakom ikonen som fascinerat oss i decennier och aldrig slutat gå sin egen väg.

Mats Mikael Dubois, eller Svullo för de flesta, är komikern, skådespelaren, sångaren och artisten som avslutade sitt liv i en källare i Huddinge blott 46 år gammal.<br/> I denna bok berättar Mickes kompis Lasse Jansson om alla dråpligheter och mycket annat som hände i Micke Dubois sällskap. Saker som vi övriga inte får ta del av när ridån fallit och rampljuset slocknat. Som läsare får vi följa med på turnéer, bilutställning, krogbesök, hockey­matcher och mycket annat. Micke Dubois Den roliga historien är en bok där man får känslan av att krypa in under skinnet på Micke och lära känna honom totalt. Lasse Jansson umgicks intensivt med Micke i femton års tid och är en av dem som kände honom bäst, så en mer lämplig författare till en bok av detta slag går knappast att finna.<br/> Förutom Lasses egna minnen och de är ganska många, har han inter­vjuat andra personer som varit inblandade i Micke Dubois liv, bland andra Hans Crispin, Conny Bloom, Sven Hallberg och Mickes mamma Ulla.<br/> Bokens undertitel, Den roliga historien är ingen överdrift. Många garv utlovas.<br/> Det räckte med att vi lämnade kommungränsen för att det skulle börja hända grejor. Ibland behövde vi inte ens ge oss av. Det hände roliga saker även på hemmaplan, säger Lasse Jansson.<br/> Micke Dubois Den roliga historien är en berättelse om mannen som var tjugo år före sin tid inom stand-up komedin och är ett dokument om hur det funkade inom nöjesindustrin förr i tiden.

<b>Måns Petter Zelmerlöw berättar sin egen historia i självbiografin <i>När allt faller</i>, en bok om livets prövningar, självrannsakan och vägen framåt. </b><br/><br/> <br/><br/>För 18 månader sedan valde Måns Petter Zelmerlöw att dra sig tillbaka från offentligheten för att reflektera över sitt liv, sina erfarenheter och den resa som lett honom dit han är i dag. Under denna period växte arbetet med självbiografin När allt faller fram. Boken har blivit ett verktyg för terapi, bearbetning och självreflektion. Genom skrivandet har Måns fått möjlighet att sätta ord på sina erfarenheter, granska sin livssituation och söka förståelse för de händelser som präglat hans liv. <br/><br/>I <i>När allt faller</i> berättar Måns för första gången sin egen version av den uppmärksammade period som förändrade hans liv. Med öppenhet och självinsikt skildrar han hur en kärlekshistoria kunde få ett smärtsamt slut, samtidigt som han tar läsaren med tillbaka till barndomen, åren av hjälparbete i Afrika och sökandet efter en ny tillvaro på vingården i Staffanstorp. Med humor, värme och ärlighet beskriver han ett liv i kaos, men också vägen tillbaka när musiken tystnat och allt faller. <br/><br/><i>Någonting måste ha blivit fel. Detta kan aldrig ha varit målet. Jag vägrar tro det. När du älskar någon, eller minns hur du älskade, brukar det då inte finnas ett inre durkslag om eller när hatet kommer? Åtminstone ett grovmaskigt armeringsnät som hindrar dina värsta tankar från att falla igenom och bli en reaktion. För om din varje tanke får härja utan tyglar finns det en risk att reaktionen blir oproportionerlig. Varje dag undrar jag om du ångrar något. Snälla, ångra något. Planen måste ha sett annorlunda ut. </i> - Måns Petter Zelmerlöw, ur <i>När allt faller</i>

Hela livet hade jag fått höra att fienden skulle överfalla vårt land och invadera DDR - men så blev det inte. Tvärtom åkte alla sin väg i strävan efter frihet. Det var vi som ville komma ut. Det var det mest osannolika ögonblicket i hela mitt liv, och bara en östtysk kan förstå varför. <br/><br/>Peggy Strobel har skrivit en biografisk berättelse om sin uppväxt i Östtyskland och sin flytt till Sverige. Hon skildrar också sin resa tillbaka till sina östtyska rötter - en resa fylld av frågor, skuld och skam som väcks längs vägen. <br/><br/>Hennes livsresa började på en mycket speciell plats: Östtysklands fruktade kvinnofängelse. Där arbetade hennes mamma, och där gick Peggy på dagis. Även med östtyska mått var det ovanligt att växa upp i denna miljö, som blottar diktaturens mörkaste sida. <br/><br/>I boken får vi följa hur den lilla flickan utvecklade strategier för att överleva och hur hon så småningom bröt sig loss från sitt gamla liv. <br/><br/>Det här är berättelsen om en flicka som dansade ur ledet - vars ben sprattlade när alla andra stod stilla. En berättelse om att söka sanningen och våga gå sin egen väg. När en gräns öppnades kom den att spränga alla andra gränser som funnits.